Flugfiske Strömhult

Jag har nyligen lärt känna en tjej som heter Anna. Anna känner i sin tur Robert och Kerstin som driver Strömhult, ett litet flugfiskeparadis i Halland. Eftersom Anna vet hur pass fiskeintresserad jag är så tyckte hon trevligt nog att vi fyra skulle träffas. Sagt och gjort, för några veckor sen åkte vi upp dit. Planen var att både fiska och njuta av tillvaron samt att hjälpa till med lite röjningsarbete på anläggningen.

I slutet av 80-talet provade jag på att flugfiska. Jag lånade farsans flugspö och fiskade bäcköring i några dammar på mitt dåvarande arbete i Fyledalen utanför Tomelilla. Måste erkänna, trots att jag fick en del fisk så blev jag inte direkt tagen av metoden. Tyckte mest det var en himla massa viftande med spöet och jag återgick tämligen omgående till andra metoder (där betet åker ut vid första svingen). Under åren som gått har jag testat i princip allt i fiskeväg men håller mig nuförtiden till vertikal, spinn och mete. I bilen upp kände jag dock en förväntan, det kändes som att tajmingen var rätt, tiden var rätt för att ge flugfisket en ny chans…

Anna och jag anländer till Robert och Kerstin, vi skakar tass och inleder dagen med en trevlig lunch i solen. Här upptäcker jag och Robert en gemensam nämnare från våra liv – Fyledalen, Tomelilla. Tajmningen känns nu mer rätt än någonsin. Det känns som att universum verkligen vill att jag åter ska testa flugfiske just här och nu. Stället känns magiskt, när man ser ut över dammen och alla dess vak så stiger fiskefebern väldigt fort, det går inte att kämpa emot. En kort stund senare står vi äntligen vid kanten och lägger ut våra flugor. Anna får relativt omgående napp, en tvåkilos regnbåge och vi njuter för fullt av denna underbara plats.

En stund senare är det min tur. Medans jag fiskar ut i sjön ser jag i ögonvrån hur en fisk vakar till höger om mig intill sjöns ö. Eftersom jag är väldigt ovan med allt kastande så kikar jag först bakåt för att se om det går att kasta på vaket utan att fastna i nåt på land. Det verkar gå, jag testar och jag får till ett hyfsat kast där flugan landar nästan exakt i vakens ring. Några drag med fingrarna senare hugger det. Satans kul! Jag hade dessutom tur att få med allt på film. Klippet hittar ni här:

https://youtu.be/Qm7L9DPuuLw

Eftermiddagen flyter på. Allt är lugnt och harmoniskt. Eftersom anläggningen är stängd över sommaren är jag och Anna helt ensamma vid vattnet. Vi stressar inte. Vi tar in det fina vädret, naturen och vattnet. Vi tar en öl med Robert. Vi vilar. Vi möter huggorm. Vi fiskar. Desto mer vi kastar desto bättre blir vi på det och fler fiskar är under dagen vänliga nog att hugga på våra flugor. Totalt fick vi fem fiskar, den sista fisken för dagen visar sig även innebära ett nytt PB för mig. Jag har inte fått så många regnbågar innan i mitt liv, denna väger 2930 och den är med råge den största jag fått. Helt rätt att jag skulle få detta PB här och nu. Det var liksom förutbestämt.

På kvällen bjuder Robert och Kerstin på älgfärslasagne. Så sjukt gott. Några glas rött blir det med. Fiskehistorier och levnadsöden delas och fler beröringspunkter uppenbarar sig på olika håll och kanter. Innan vi avrundar för kvällen hinner vi även med en synnerligen händelserik kvällspromenad där vi bl. a stöter på rådjur, Herr Kantarell med familj, mm. Vi avslutar med en kall öl vid en gammal ruin från en vattenmölla vid en å. En magisk plats.

Efter en stadig frukost är det tid för oss att hjälpa till med lite handkraft och fysiskt arbete. Anna jobbar ovanför vattenytan. Jag fokuserar på det som finns under ytan. Allt känns rätt, både jag och Anna vill verkligen visa vår uppskattning i svett.

På vägen hem drar vi inom Ullared och jag sätter ännu ett nytt slags PB. Efter en timme på Ge-Kås kommer jag ut med fyra varor. Så lite har jag aldrig handlat för där. Sjukt nöjd.

På kvällen är det tid att sy ihop helgens bravader genom att käka vår egenfångade fisk. Den smakade väldigt gott och medans matkoman infaller så samlas tankarna och insikterna. Jag konstaterar att mitt försök i att återigen flugfiska varit över förväntan. Det lär knappast dröja 25+ år till nästa gång. Det var heller inte sista gången jag besökte Strömhult. Robert och Kerstins anläggning är något utöver det vanliga och jag lär garanterat besöka denna plats igen.

Vill ni veta mer om Strömhult så kan det vara en idé att gå med i denna grupp:

https://www.facebook.com/groups/355681131162597/?fref=ts

 

 

1 kommentar

  1. Ronny Porsedal

    26 juli, 2017 at 17:48

    Du får hänga på en tur till Trollemölla o känna på riktiga bågar! 🎣🎣🎣😬

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*